Själv har jag ett minne ifrån en handgranatsövning, jag tillsammans med en kamrat skulle lämna in överbliven materiel vid det som då hete Truppservice. Vi räknade igenom allt ifrån säkringsgrep till mekanismhållare, går in till förrådet och redovisar vad vi har, 26 st grepar, 32 stycken mekanismhållare, bla. bla, bla. Vi är helt säkra på vad vi har efter att räknat och räknat. Han nickar och väger sedan det vi vill lämna in. Vad tror ni den kära förrådsmannen säger efter att han gjort sin lilla kontroll? Nej ni har bara lämnat in 25 grepar. Min kamrat och jag var tvärsäkra på vad vi lämnat in. Nej vi har lämnat in 26 stycken. Nej, 25 svarar mannen. Vår kapten som var med vid tillfället svarar att 25 stämmer. När vi går ut säger han till oss, bäst att låta förrådsmannen ha rätt, för man vet inte när man behöver honom på gott humör.
Ett kul inlägg jag läste för en tid sedan handlar om Frank Andersson tid i det militära. Inlägger är skrivet av en före detta officer vid Bohusläns regemente. Själva inlägget om Frank är kul att läsa, men även där så kommer våra kära förrådsmän in i bilden.
"0509 Andersson skulle en kväll ha permission för att brottas en Fyrstadsmatch i Lidköping. Jag körde honom till järnvägsstationen i Skövde. På vägen kom jag på att plutonen hade ont om ammunition så då vi passerade ammunitionsförrådet på P 4 stannade jag och beslöt mig för att försöka få ut 2000 lösa skott till AK 4. Väl inne på förrådet förklarade jag min belägenhet med lång väg till Uddevalla etc. Förrådsarbetarna betraktade mig mycket kallsinnigt och vägrade hjälpa mig. Det hjälpte inte hur mycket jag fjäskade, det blev nobben. De tyckte föstås att det var väldigt roligt att vägra en officer hjälp.
Sur gick jag tillbaka till bilen men då jag fick syn på Frank fick jag en idé. "Följ med mig", sa jag till honom. Med honom bredvid mig gick jag tillbaka in i förrådet. Samma griniga förrådsarbetare fick syn på den dubble brottningsvärldsmästaren Frank Andersson och blev minst sagt som förbytta. "Jo det var det där med ammunition", sa jag. - "Ja visst, inga problem", svarade en av dem och det blev en sådan fart så jag trodde inte det var sant. Och det strömmade till fler förrådsarbetare och snart var vi omringade av ett helt gäng. Och alla ville hjälpa till. En av dem ropade inifrån ammunitionsrummet: "Var det 2000?" - "Nej, ta 4000!" ropade Frank tillbaka. - "Jajamensan, inga problem". Efter den händelsen började min tilltro till mänsligheten att vackla."
Vad är då min poäng? Jo att något som då kallades för Truppservice och har som enda uppgift att serva personalen inom förbandet, inte ska kunna ha ett trevligt bemötande. Nu finns det säkert trevliga förrådsmän, men tyvärr så är det scenen ur Repmånad som gett mig den fördom jag har mot Försvarsmaktens förråd. För som det skrivs i artikeln, "På förrådsavdelningen i Boden har man jobbat med attityder för att kunna ge rätt service till dem som anställs i det nya systemet" Attityder, är man tvungen att reformera om hela personalförsörjningssystemet för att få förrådspersonal med rätt attityd mot rekryten eller kaptenen? Alla är vi ju skattebetalare på något sätt och bör väl då ha rätt till att få den service vi ändå har betalt för?
Tyvärr så tror jag även att rekryterna i Boden i norr som i Revinge i söder kommer ha ett visst ag mot förrådspersonalen nu som då. Men finns det någon som har en historia som är av det positiva så låt mig höra den :)
